Mitt förra inlägg fick mig att komma att tänka på att jag liksom aldrig har erkänt för mig själv hur paranoid jag egentligen är vad gäller allting! Det där med datorskärmen till exempel, det började egentligen med att jag trodde att vem som helst kunde se mig genom webkameran på min laptop. Den sitter ju fast och går inte att ta bort, så jag täckte över den med en pappersbit för ett jättelångt tag sedan så att ingen skulle kunna se mig. Och sen dess har jag alltid haft en pappersbit där! Folk undrar ju, och då skäms jag liksom för att berätta det... Jag kan ju inte säga "ja annars kan man ju se mig när jag sitter vid datorn" för det kan man ju inte! Ändå sitter pappersbiten där fortfarande, och jag har inga planer på att ta bort den. Men nu nyligen har det alltså blivit ännu värre - jag tror plötsligt att man inte bara kan se mig genom webkameran utan även genom hela skärmen! Det är ju egentligen helt galet att jag tänker så, men trots att jag vet det försvinner inte tanken. Och tro mig, detta är bara en liten del av mitt paranoida jag. Jag kan inte nämna en enda sak som jag inte är paranoid över. Katten Smilla till exempel, ibland tror jag att vissa människor jag hatar har tagit sig in i Smilla och är henne så att de kan spionera på mig. Det låter helsjukt men det är helsant! Att jag aldrig insett det egentligen.